svar på tal =D
Tänkte svara på din fundering. Jo vi valde att backa på våran donator pga det var för nära... Sen verkade han tycka att det var en fruktansvärt tungt beslut så vi valde åt honom ist.
Att åka till danmark hade kanske varit ett alternativ om vi hade haft nått ledigt i sommar ;P Men vi får göra vårt bästa under sommaren och njuta av det...
Idag har vi badat och lekt ute på em. Barnen fick varsin vattenpistol och de var uppskattat, sen har vi köpt en ny vatten slang och vattenspridare. Vattenspridaren ser ut som en liten larv med massa ben och känselspröt som rör sig när vattnet är igång. Ska ta kort när den ska användas så får jag lägga upp det kortet här. Den är köpt på plantagen...
samhörighet
Vet inte om det jag känner nu beror på trötthet eller om saker inte är så bra. Saken är den att jag saknar känslan av samhörighet, jag känner mig så ensam. Känner mig som om jag är den enda människan i världen...
Borde verkligen inte känna så... Det jag/vi är inget som ingen annan har gjort. Detta är så vanligt men få talar om det, ligger det skam i det? Varför i sånna fall?
Sen vi fick vårat besked från fertilitetsenheten så känns det som att vi glider ifrån varandra, inte hela tiden men att känslan av distans finns där. Vi pratar om det, skrattar och skojjar om det. Men så fort det ögonblicket är över kommer smärtan över mig igen...
Har precis haft min första ÄL sen beskedet och på nått sätt känns det så fel att inte "försöka". Här har man under så lång tid haft inplanerat "kuddkrig" varje månad runt ÄL och nu är det inte ens någon idé.
Kanske kommer lusten tillbaka snart, kanske inte... Vem har sagt att "kuddkrig" inte är viktigt för ett förhållande? Det kanske inte är det viktigaste men det är en viktig del. Det konstiga är att just nu saknar jag det inte, alltså "kuddkriget" men samhörigheten som kommer ihop med det.
Vi sitter nu och kollar på film, på änglarnas stad...Jag hoppas på att få gråta lite utan att behöva gå in på varför, skylla på filmen...
Nee kram på er där ute i cyberspace
midsommar och funderingar
Hej!
Idag är det midsommar och herrT är iväg och jobbar sedan klockan 7, själv vaknade jag vid 10. Har sovit som en kratta, har börjat fundera så mycket. Även om fertilitetsenheten är stängd över sommaren så går dagarna väldigt snabbt nu.
Vi har bestämt oss för at backa undan våran donator som vi frågade. Han behövde inte ta något beslut. Men detta tilltrotts så maler tankarna i huvudet nonstop.
Det som gnager mig är väl nån form av oro att herrT inte ska se barnet som sitt, att han ser barnet som en främlig. Men jag vet också att risken för att det skulle bli så är försvinnande liten. Har pratat med folk som har haft vissa likheter med oss. Och de berättat att de inte känner så och att tanken på ursprung inte spelat nån roll. Sen är herrT så oerhört underbar med Ä1 och Ä2 och han säger att han älskar dem som om de vore hans egna. Utomstående som ser herrT och barnen tror att de är hans. Vänner och familj till oss berättar hur underbar han är med barnen.
Så egentligen så behöver jag inte oroa mig...
Jag pratade lite med herrT igår om min oro och han sa att han inte skulle se det som en främlig. Han får ju vara med från början. Hela vägen från insemination till bebis. Han säger att han knappt kan vänta tills han får lägga handen på min mage och att hans hand får ett svar tillbaka.
Det känns himla jobbigt att se bebisar och gravida, klarar knappt av att gå på stan som det känns just nu. Samtidigt kan man inte gömma sig från världen, tack o lov att jag har ett jobb där jag kan koppla av från alla tankar. Vara focuserad till 100% så att man inte får plats med dessa tankar, gå in i min arbetsroll och hålla mig där i ett dygn till arbetet är över och då har man mer ork för de privata tankarna...
Sen vi fick veta att herrT är steril så har våran samvaro på det privata planet legat på is och känslan är inte alls rolig... Blir inte nått bra resultat. Men så länge vi kan prata,skratta o gråta ihop så är det okey, för att inte tala om att KRAMAS, utan de skulle jag bli galen...
Ne nu borde jag sätta fart att packa frukost till jobbet, herrT har bakat lite blåbär med chocklad paj för att hans o mina kollegor ska ha nått mysigt.
Mitt första inlägg
Vi har försökt bli gravida sen Januari 2010 och inte lyckats, vi kontaktade fertilitetsenheten där vi bor och fick vårat första möte med dem den 14/6, det är nog ett möte som varken han eller jag kommer att glömma! På plats så börjar våran läkare A att fråga oss lite om bakgrunden till att vi sökt deras hjälp, sedan lite familje historik m.m. Men sen sa hon att allt såg normalt ut för mig medans att för Herr T såg det inte bra ut. Hans spermieprov hade visat sig vara tomt på spermier och att hon ville att vi skulle lämna ett nytt men att troligtvis så skulle det visa sig vara lika tomt. Då skulle alternativen bestå av följande:
1 IVF
a) ta biopsi på herrT och hoppas på att de fanns spermier i pungen.
b) donerad sperma
2. Insimination med donerad sperma.
Hon sa rakt ut att alternativen för oss är donation eller adoption, för att sanorlikheten för att det skulle finnas spermier i en biopsi är försvinnande liten.
Sedan gjordes en gyn-undersökning på mig som visade att allt såg normalt ut, hon undersökte även HerrT och konstaterade att hans kulor var för små.
Nu har det ju gått ett par dagar och vi har hunnit smälta nyheten även om vi blev väldigt chockade. Vi vill helst ha en specifik donator som vi tillfrågade för ett par dagar sedan. Personen ( D(onator) vill ta sig en funderare och givetvis så kommer D få fundera så länge han behöver. Man kan ju inte säga att det är ett lätt ämne att ta upp med någon, hur börjar man lixom??
Idag ringde läkare A igen och berättade att även andra spermieprovet var tomt som vi hade trott och att hon inte trodde att det var någon ide att göra en biopsi.
så nu "hänger" vi lite i luften igen, fertilitetsenheten gör ettt sommar uppehåll på 6v. Och jag måste erkänna att det känns konstigt att veta att jag snart har ägglossning och inget jag gör kan se till att jag blir gravid...
Men välkomna
