samhörighet
Hej!
Vet inte om det jag känner nu beror på trötthet eller om saker inte är så bra. Saken är den att jag saknar känslan av samhörighet, jag känner mig så ensam. Känner mig som om jag är den enda människan i världen...
Borde verkligen inte känna så... Det jag/vi är inget som ingen annan har gjort. Detta är så vanligt men få talar om det, ligger det skam i det? Varför i sånna fall?
Sen vi fick vårat besked från fertilitetsenheten så känns det som att vi glider ifrån varandra, inte hela tiden men att känslan av distans finns där. Vi pratar om det, skrattar och skojjar om det. Men så fort det ögonblicket är över kommer smärtan över mig igen...
Har precis haft min första ÄL sen beskedet och på nått sätt känns det så fel att inte "försöka". Här har man under så lång tid haft inplanerat "kuddkrig" varje månad runt ÄL och nu är det inte ens någon idé.
Kanske kommer lusten tillbaka snart, kanske inte... Vem har sagt att "kuddkrig" inte är viktigt för ett förhållande? Det kanske inte är det viktigaste men det är en viktig del. Det konstiga är att just nu saknar jag det inte, alltså "kuddkriget" men samhörigheten som kommer ihop med det.
Vi sitter nu och kollar på film, på änglarnas stad...Jag hoppas på att få gråta lite utan att behöva gå in på varför, skylla på filmen...
Nee kram på er där ute i cyberspace
Vet inte om det jag känner nu beror på trötthet eller om saker inte är så bra. Saken är den att jag saknar känslan av samhörighet, jag känner mig så ensam. Känner mig som om jag är den enda människan i världen...
Borde verkligen inte känna så... Det jag/vi är inget som ingen annan har gjort. Detta är så vanligt men få talar om det, ligger det skam i det? Varför i sånna fall?
Sen vi fick vårat besked från fertilitetsenheten så känns det som att vi glider ifrån varandra, inte hela tiden men att känslan av distans finns där. Vi pratar om det, skrattar och skojjar om det. Men så fort det ögonblicket är över kommer smärtan över mig igen...
Har precis haft min första ÄL sen beskedet och på nått sätt känns det så fel att inte "försöka". Här har man under så lång tid haft inplanerat "kuddkrig" varje månad runt ÄL och nu är det inte ens någon idé.
Kanske kommer lusten tillbaka snart, kanske inte... Vem har sagt att "kuddkrig" inte är viktigt för ett förhållande? Det kanske inte är det viktigaste men det är en viktig del. Det konstiga är att just nu saknar jag det inte, alltså "kuddkriget" men samhörigheten som kommer ihop med det.
Vi sitter nu och kollar på film, på änglarnas stad...Jag hoppas på att få gråta lite utan att behöva gå in på varför, skylla på filmen...
Nee kram på er där ute i cyberspace
Kommentarer
Postat av: Sommartjejen
Jag känner igen det där med sexlust och kuddkrigs sexet. Vi kom också av oss helt i det efter att vi fått Viktor, helt plötsligt kändes det där med ÄL och sex inte så viktigt längre eftersom vi ändå inte lyckades när vi försökte utan det fick bli IVF till slut. När man vet att det inte är någon "lek med elden" blir det helt enkelt inte så spännande längre och då tappar man gnistan. Den måste man hitta på annat sätt, för att man åtrår varandra. Tillbaka till den känslan igen med andra ord, leta och finn varandra i sommar.
KRAM
Trackback
