Från min position
Då var det hr T som skriver lite, tänkte dela några tankar om hur det känns att drabbas av ett missfall från min position.
Jag måste börja med att säga att jag verkligen älskade våran "mygga". För mig, liksom för min fru, var det ett barn från alldra första stund. Att förlora henne har varit en fruktansvärd upplevelse och har skapat ett hål i mig som aldrig kommer kunna fyllas helt.
Att sen se sin älskade hustru lida så oerhört mycket som hon har gjort nu den senaste tiden är näst intill outhärdligt. Sen förra tordagen då allt började har det var undersökningar gånger massor - alla har gjort ont på henne. Tror inte det finns en tusendels millimeter av hennes underliv som en läkare inte har undersökt. Och jag vet hur jobbig fru M finner det med gynundersökningar i vanliga fall - jag har bara sett hur "obehagsrynkan" mellan ögen växt sig större och större.
Sen har vi smärtan, både den fysiska och den psykiska. Fru M har fått utstå så oerhört mycket smärta!! Att stå bredvid och inte kunna göra mera än att hålla handen och försöka finnas -att inte kunna bota eller lindra - det har varit tungt. Jag har alltid försökt göra allt för att min älskade fru ska ha det så bra det går och när man i det här läget inte har kunnat göra så mycket att det blivit en svår upplevelse.
Jag finner ändå tröst i att jag tack vare bra kollegor och chefer kunnat vara borta från jobbet och faktiskt kunnat vara vid min frus sida och hålla handen - det är inte mycket, men det är vad jag har kunnat göra.
Sen har vi den speciella upplevelsen av att vara man på besök inom en kvinnlig del av vården. Både på mottagning, men speciellt på avdelningen har jag upplevt att en stor del av personalen varit allt mellan misstänktsam till fientlig mot mig. De har dessutom behandlad fru M med minsta möjliga respekt. Ingen - exakt ingen - har frågat hur hon har mått under dessa dagar. Inte ens när hon föll ihop i korridoren på avdelningen var det någon som brydde sig.
Det fanns ett undantag - en underbar sjuksköterskestudent på avdelningen som verkligen såg min fru och som var helt underbar i sitt bemötande.
Nu sitter vi här med vårt tomrum som alldrig kan fyllas. Så klart hoppet lever om att nästa gång går det bra - men efter den här upplevelsen tror jag varken jag eller fru M kommer våga hoppas riktigt förrän v 12 när det tar sig nästa gång.
Älskade "mygga" - det var en ära att få vara med dig den korta tid du var med oss. Kommer alltid sakna dig /Pappa
Jag måste börja med att säga att jag verkligen älskade våran "mygga". För mig, liksom för min fru, var det ett barn från alldra första stund. Att förlora henne har varit en fruktansvärd upplevelse och har skapat ett hål i mig som aldrig kommer kunna fyllas helt.
Att sen se sin älskade hustru lida så oerhört mycket som hon har gjort nu den senaste tiden är näst intill outhärdligt. Sen förra tordagen då allt började har det var undersökningar gånger massor - alla har gjort ont på henne. Tror inte det finns en tusendels millimeter av hennes underliv som en läkare inte har undersökt. Och jag vet hur jobbig fru M finner det med gynundersökningar i vanliga fall - jag har bara sett hur "obehagsrynkan" mellan ögen växt sig större och större.
Sen har vi smärtan, både den fysiska och den psykiska. Fru M har fått utstå så oerhört mycket smärta!! Att stå bredvid och inte kunna göra mera än att hålla handen och försöka finnas -att inte kunna bota eller lindra - det har varit tungt. Jag har alltid försökt göra allt för att min älskade fru ska ha det så bra det går och när man i det här läget inte har kunnat göra så mycket att det blivit en svår upplevelse.
Jag finner ändå tröst i att jag tack vare bra kollegor och chefer kunnat vara borta från jobbet och faktiskt kunnat vara vid min frus sida och hålla handen - det är inte mycket, men det är vad jag har kunnat göra.
Sen har vi den speciella upplevelsen av att vara man på besök inom en kvinnlig del av vården. Både på mottagning, men speciellt på avdelningen har jag upplevt att en stor del av personalen varit allt mellan misstänktsam till fientlig mot mig. De har dessutom behandlad fru M med minsta möjliga respekt. Ingen - exakt ingen - har frågat hur hon har mått under dessa dagar. Inte ens när hon föll ihop i korridoren på avdelningen var det någon som brydde sig.
Det fanns ett undantag - en underbar sjuksköterskestudent på avdelningen som verkligen såg min fru och som var helt underbar i sitt bemötande.
Nu sitter vi här med vårt tomrum som alldrig kan fyllas. Så klart hoppet lever om att nästa gång går det bra - men efter den här upplevelsen tror jag varken jag eller fru M kommer våga hoppas riktigt förrän v 12 när det tar sig nästa gång.
Älskade "mygga" - det var en ära att få vara med dig den korta tid du var med oss. Kommer alltid sakna dig /Pappa
Kommentarer
Trackback
