kampenomettmirakel

Idag har vi varit iväg och hälsat på min mormor och morfar, det är en bit att åka och under den tiden har jag hunnit fundera på en del saker. Jag vet att det krävs ett visst antal veckor i magen för att det ska få benämnas som ett barn, i mina veckor kallades det för embryo.

För mig är det inte ett embryo, för mig är det ett barn. Jag har förlorat ett barn! En sorg som jag alltid kommer att tvingas bära. Men mitt barn kan inte få en fin begravning, jag har inte någonstans att sörja eller lämna blommor på. Inget vackert avslut eller några valda ord eller någon vacker bild att rama in Min sorg över mitt barn godtas inte av vissa människor. För mig blev det ett barn redan när befruktningen skedde, vårt mirakel som så snabbt fick lämna oss. Med förlusten av miraklet försvann även glädje, förhoppningar och drömmen.
Har städat bort alla kläder jag köpte, gömt dem i en låda på vinden, orkar inte titta på dem, kan inte förstå att det är över...

Vi letar efter en vacker ljuslykta att tända när sorgen blir för tung, en lykta att lysa upp mörkret inom oss. Det måste bara en speciell lyktam, vet inte hur den ska se ut, det vet jag när jag ser den.



jag vet att jag säkert får massa ilskna människor efter mig som hävdar att jag inte har rätt att säga att jag har förlorat ett barn eftersom att det inte ens blev fött eller ens hann utvecklas längre än 5+0. Men detta är min känsla, min upplevelse, min förlust! Det kan ingen ta ifrån mig